Catching up!
Heeeeej alla ni som fortfarade håller min blogg vid liv! (Andreas, Frida L. och mamma!) Idag är det söndag, och jag fick plötsligt en sådag lust att blogga av mig lite om vad som hänt sedan sist.
Först och främst vill jag skriva om mina tankar angående det fruktansvärda som hände i Oslo och på Ytöya 22 juli.
Vi stod på jobbet och allt var som vanligt, jag och Charlie stod och skojade med några kunder. Plöstligt hörde vi en stor explosion. Jag visste direkt att det rörde sig om en bomb. Själv greps jag av panik och skrek "Vad FAN var det där??". Brandalarmet i hela kvarteret började ringa. Ut med kunderna ur butiken, låsa och ut på gatan. Där stod förvirrade folksamlingar och tittade mot himlen. Svart rök, pappersbitar, krossat glas på marken. Först trodde jag att en bomb exploderat på kontoren mitt emot vår butik eftersom alla fönstren var krossade. Sedan såg jag röken som steg upp från kvarteret längre bort. Någon kom springandes och sa att en bomb exploderat i Regeringskvartalet och att flera butiker i närheten var helt urblåsta! Urblåsta? Helt urblåsta? Första tanken "Maja! vart är hon just nu? På jobbet?.. mina kollegor som också jobbade i närheten av bomben, är de vid liv?" Jag hade sprungit ut ur butiken och lämnat min väska med mobilen nere i källaren. Panik. Måste ha mobilen! Vi fick stränga besked att hålla ihop och samla oss. Det var minst sagt svårt att stå mitt i stan, vid Karl Johans gata och hålla sig lugn när alla hade panik. Folk började springa, fram och tillbaka längs gatan. "Terrorattack!!" "Det kommer detoneras flera bomber!!" "Jag såg blodiga mäniskor" Folk sprang förbi och skrek. "Det har smällt en bomb till" Folk började springa längs Karl Johan, de sprang emot oss! Varför sprang de? Min första tanke var att det kom några idioter med maskingevär som jagade dem. Vi började springa i panik! Vi visste inte vad vi sprang ifrån eller vart vi skulle! Vi möttes av polisbilar och ambulanser som sade åt oss att vända! What?? Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv! Vi samlade de i butiken på gatan igen och försökte vara lugna. Jag tog nycklarna till butiken och sprang tillbaka in och hämtade min mobil. Ringde Maja. Som tur var svarade hon, gråtandes. Hon sa att hon var rädd. Hon hade slutat jobba och var på väg hem när bomben small. Vi går ju förbi regeringskvartalet varje dag på väg hem från jobbet och Maja var på gatan, ca 100m ifrån bomben när den gick av. Det rörde sig om en halv minut, annars hade hon olyckligt nog inte varit vid liv idag. Hon hade vänt om och sprungit tillbaka till sina kollegor i butiken och såg till att att de var okej. Vi fick iallafall besked om att ta skydd någonstans, vart vi ville. "Håll er ifrån Oslo" stod det på Nyheterna. Men vart skulle vi gå? Vi kunde inte gå hem då vår lägenhet ligger precis efter Regeringskvartalet. Jag och Martin (som var och hälsade på) mötte Maja och Billy Vi bestämde oss för att ta skydd på en restaurang några kvarter ifrån stan. Där satt vi i några timmar. Vi bestämde oss sedan för att gå hem, hela stan var avspärrad. Vi kom hem och slog på tvn. Direktsända bilder ifrån Utöya. Vad fan var det som hände där ute? Vi satt klistrade framför tvn hela helgen och såg dödssiffrorna öka. Det var en väldigt svår chock som tog flera dagar att förstå. En stor sorg och smärta för hela Norge. Det var det värsta jag varit med om och någonting jag aldrig kommer att glömma..
Först och främst vill jag skriva om mina tankar angående det fruktansvärda som hände i Oslo och på Ytöya 22 juli.
Vi stod på jobbet och allt var som vanligt, jag och Charlie stod och skojade med några kunder. Plöstligt hörde vi en stor explosion. Jag visste direkt att det rörde sig om en bomb. Själv greps jag av panik och skrek "Vad FAN var det där??". Brandalarmet i hela kvarteret började ringa. Ut med kunderna ur butiken, låsa och ut på gatan. Där stod förvirrade folksamlingar och tittade mot himlen. Svart rök, pappersbitar, krossat glas på marken. Först trodde jag att en bomb exploderat på kontoren mitt emot vår butik eftersom alla fönstren var krossade. Sedan såg jag röken som steg upp från kvarteret längre bort. Någon kom springandes och sa att en bomb exploderat i Regeringskvartalet och att flera butiker i närheten var helt urblåsta! Urblåsta? Helt urblåsta? Första tanken "Maja! vart är hon just nu? På jobbet?.. mina kollegor som också jobbade i närheten av bomben, är de vid liv?" Jag hade sprungit ut ur butiken och lämnat min väska med mobilen nere i källaren. Panik. Måste ha mobilen! Vi fick stränga besked att hålla ihop och samla oss. Det var minst sagt svårt att stå mitt i stan, vid Karl Johans gata och hålla sig lugn när alla hade panik. Folk började springa, fram och tillbaka längs gatan. "Terrorattack!!" "Det kommer detoneras flera bomber!!" "Jag såg blodiga mäniskor" Folk sprang förbi och skrek. "Det har smällt en bomb till" Folk började springa längs Karl Johan, de sprang emot oss! Varför sprang de? Min första tanke var att det kom några idioter med maskingevär som jagade dem. Vi började springa i panik! Vi visste inte vad vi sprang ifrån eller vart vi skulle! Vi möttes av polisbilar och ambulanser som sade åt oss att vända! What?? Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv! Vi samlade de i butiken på gatan igen och försökte vara lugna. Jag tog nycklarna till butiken och sprang tillbaka in och hämtade min mobil. Ringde Maja. Som tur var svarade hon, gråtandes. Hon sa att hon var rädd. Hon hade slutat jobba och var på väg hem när bomben small. Vi går ju förbi regeringskvartalet varje dag på väg hem från jobbet och Maja var på gatan, ca 100m ifrån bomben när den gick av. Det rörde sig om en halv minut, annars hade hon olyckligt nog inte varit vid liv idag. Hon hade vänt om och sprungit tillbaka till sina kollegor i butiken och såg till att att de var okej. Vi fick iallafall besked om att ta skydd någonstans, vart vi ville. "Håll er ifrån Oslo" stod det på Nyheterna. Men vart skulle vi gå? Vi kunde inte gå hem då vår lägenhet ligger precis efter Regeringskvartalet. Jag och Martin (som var och hälsade på) mötte Maja och Billy Vi bestämde oss för att ta skydd på en restaurang några kvarter ifrån stan. Där satt vi i några timmar. Vi bestämde oss sedan för att gå hem, hela stan var avspärrad. Vi kom hem och slog på tvn. Direktsända bilder ifrån Utöya. Vad fan var det som hände där ute? Vi satt klistrade framför tvn hela helgen och såg dödssiffrorna öka. Det var en väldigt svår chock som tog flera dagar att förstå. En stor sorg och smärta för hela Norge. Det var det värsta jag varit med om och någonting jag aldrig kommer att glömma..
Kommentarer
Trackback
